LARSDOTTER

Jag slåss. Varje dag är ett blodigt jävla slagsmål att bryta, ta sig igenom, försonas med sig själv; det går inte, det gör för ont.

Jag har inget nytt att säga. Jag har inget att säga. Jag ser världen, via tvn, internet, genom fönstret, tidningen; och jag gråter. Det finns ingenting kvar som är värt att räddas; vi har förstört allting. Kill or be killed och jag känner att det kanske är enklast att döda sig själv innan någon annan får äran. Man skulle kunna säga to love or to be loved men jag orkar inte med fler sådana hjärtslag; eller så är det just sådana hjärtslag jag behöver. Någonting drastiskt måste ske. Någonting måste rycka mig ur det här kriget, någon måste vifta med en vit flagga för jag kan inte hitta min; jag minns inte vart jag lagt den. Om jag någonsin haft en. Om jag någonsin. Någonsin. Jag?

Jag funderar på att ringa jourteamet.

Svårigheterna har bytt skepnad. Från ett depressivt molande till panikslagna ångestattacker; klådan har fått vassa tänder och den äter upp mig bit för bit, lem för lem. Jag faller tillbaks till mitt vanliga beteende, till självdestruktion och fosterställning på badrumgolvet. Sedan reser jag mig; fungerar en stud, för att åter igen falla som om jag aldrig fallit innan; lika förkrossande varje gång. Jag upprepar samma mantra: DET KOMMER INTE ALLTID KÄNNAS SÅHÄR. Jag tror inte mig själv, någonsin. Och varje gång ångesten lättar är jag lika förvånad. Beteendeterapi är inget för mig, obviosly.

och så faller jag.

Bara några minuter senare och allting är värdelöst och hur fan kunde jag skriva att jag såg en framtid; hur kunde jag vara så jävla dum. Hur kan jag vara så jävla dum ibland, överlevnadsinstinkt, hoppet är det sista som överger OSV OSV OSV OSV. Klådan sprider sig som utslag över hjärnans känslo-city. Jag är smittad. Mental jävla herpes. Så jag spelar Lars Winnerbäck på hög volym och jag skrattar inte ens längre åt dom där låtarna som är lite överblödiga, nej jag skrattar inte alls; jag gråter som en jävla unge. Jag har letat efter anledningar att skada mig själv. Inte letat högt, inte letat seriöst; liksom försökt gömma för mig själv att jag letat. Letat på ett plan som jag inte velat kännas vid. För jag la lite halvt om halvt ner det där med hacka-bränna-slå sönder min yta, jag liksom glömde bort. Bodil flög in i mitt liv och jag tryckte på den pausknappen. Nu letar jag överallt men jag hittar inte och det gör mig förtvivlad; hur gör man om man inte får ha sönder sig själv? hur tar man sig igenom?

Och människorna. Dessa människor. Jag älskar inte rent och rätt, men jag älskar mer och större än brutalare än vad som går att förmedla med ett tangentbord.

Måns och precis allt allt allt han innebar, innebär. Jag var så liten då. Han var så lång, så mycket större, så mycket jävla mer.

Jag ringer Maria. Och det är bra, men inte som förr, inte som då, inte som när hennes röst mjuknade, inte som när hon faktiskt lyssnade, hörde. Älskade.

Siden har inte ringt. Men. "Jag har kvar av sommaren om du beghagar, om du behagar komma hem från".... Gotland.

Lillasyster Fanny som lämnar mig. Lillasystern som kom från ingenstan återvänder just dit och med sig tar hon sig själv, min lillasyster.

Dessa människor.

Klådan sprider sig. Griper tag om min gnista, håller hårt tills den slocknar; dör.

Lägenheten är blodigt inferno, jag städar och jag ler, jag kan inte sluta le; Bodil löper. På riktigt den här gången. Det tråkiga är att hon inte får leka med andra hundar. Alla tikar hatar henne just nu och hanar är det inte snack om. Hon och thriller fick hälsa på varandra men vi insåg snabbt att naturens lagar är jävligt starka och hundar gör ingen skillnad på om det är halvsyrran som löper eller någon som det är legitimt att para sig med. Just nu är det inte legitimt för bodil att para sig med någon alls. Kanske blir det så i framtiden. Bodil är en ganska exemplarisk grand danois och när hon har varit utställd några gånger och blivit äldre så är det faktiskt inte omöjligt att hon kan få en kull eller två.

Jag trodde aldrig jag skulle bli en såndär rasfanatisk grand danois-ägare men ju mer jag ser av bodil och av rasen desto mer såld blir jag. Kanske skaffar jag och Becki (thrillers matte) ett hus och börjar med hunddagis och grand danois-uppfödning i framtiden. Ingen av oss vill ha egna barn eller ha ett åttatillfemjobb. Vi är den perfekta kaosflickekombon. Jag vill ta min högskoleexamen och frilansa med skrivandet och retoriken, kanske lärare/föreläsare men inte åttatillfem. Missförstå mig inte, jag hade gärna velat om jag kunde, men som det är just nu och som det varit dom senaste sex åren så finns det inte i mig, även om jag skulle bli friskare och orka mer så tror jag aldrig det kommer gå att leva så, jag är så pinsamt stresskänslig och förväntansångestdrabbad. Så, kompromissa. Jag börjar inse mina möjligeter och även mina begränsningar. Min läkare nämnde förtidspensionering, invalidiseringklassning; HELL NO. Så småningom, när huvudet inte längre inbördeskrigar lika brutalt, så ska jag göra något, BLI något, VARA något, något mer än långtidssjukskriven instabilitetsbrud. Visst, det ligger långt borta, bortom horisonten och förnedringskassans tidschema men om jag inte trodde att det faktiskt var möjligt så skulle jag gett upp för länge sedan. Jag lever, nätt och jämt, till och från, fastän jag inte vill. Men om jag inte såg framtiden hade jag inte varit här.

Dränk mig i sådant med % på flaskan. Fäst dina ögon runt mig. Ge mig mer. Ge mig mer. Ge mig lite till. Jag bad om något, någon. Och från ingenstans dyker det också upp någon. Någon från landet längesedan, någon från tiden då euforin var mer närvarande. Men även det svarta var mörkare då. Så någon dyker upp. Hur gör jag, hur säger man på det lite fina, diskreta sättet, ungefär: DU SKA RÄDDA MITT LIV. Hur säger man det utan allvar. Jo, jag vet hur, jag vet precis hur. Jag väntar vid telefonen, spelar mina kort jävligt väl; ge mig några dagar och karusellen kommer vara igång. Jag måste. Jag måste känna något. Nu. Och han har ingen aning om vad som väntar.

(men om det hade sagts ifrån. reagerats. då hade det varit annorlunda. inte din någonstans.)